Jag klarade det! Jag har cyklat 300km runt Vättern och del 1 av 4 i en svensk klassiker är avklarad.
Tillsammans med min vän Karolina så påbörjade vi tidigt i lördags morse ett stort äventyr som avslutades lördag eftermiddag när vi gick i mål i Motala. Vi hjälptes åt och peppade och drog varandra hela vägen!
Fredag eftermiddag startade bilfärden med första stopp Jönköping där vi hämtade upp Karolina som kom från Göteborg. När alla var inpackade i bilen stannade vi till på Max för att ta med lite middag att äta på vägen, burgare, minimorötter och mjölk. Runt kl 20 kom vi fram till Linköping där vi bara landade och försökte gå och lägga oss så fort som möjligt. Men jag hade jättesvårt att sova, det var så himla varmt (det var ju första riktiga sommardagen och över 20 grader ute på kvällen).
Kl 00:50 ringde klockan och jag hade i alla fall somnat till minst en timme. Nu var det dags för oss att packa ihop och bege oss mot Motala. På vägen kom jag på att jag glömt startbeviset :( men det borde gå bra att fixa där.
Vi parkerade något kvarter utanför centrum och tog oss in till startområdet. Framme vid nummerlappstältet glömmer jag att jag sitter fast med ena foten och gör en klassisk SPD-vurpa, men hellre ha den gjord nu än under rundan.
Det gick jättesmidigt att hämta ut nummerlapparna trots att jag glömt startbevis och snart står vi redo vid starten. Jag var ganska trött och lite stressad innan vi var på plats, men när jag fått kissa och äta lite "frukost" bestående av ett kokt ägg och drickyoghurt så kände jag mig redo och lite piggare.
03:18 gick starten och vårt äventyr var igång. Det hade börjat ljusna så vi behövde inte ha några lysen. Färden rullade på bra fram till första stoppet i Ödeshög. Där blev det kisspaus och lite kaffe. Vi märkte snabbt att det var svårt att hålla sig till 5-min stopp som var tänkt från början, det blev nog 10. Efter det stoppet hittade vi en Ride of Hope-klunga som höll ett väldigt bra tempo. Det gänget följde vi efter hela vägen ner till Jönköping.
När vi kom till Jönköping så stod ett gäng vänner där och hejade! Det var väldigt trevligt och uppiggande. Vi åt inga köttbullar med mos men det blev trots det ett lite längre stopp ändå.
Efter Jönköping kom Bankerydsbackarna. det gick uppåt hela tiden med tre lite större backar. Men jag tycker att de rullade på ganska bra, vi trampade på på lätta växlar. Men nu var det väldigt varmt! Redan kl 06:30 stod vi och svettades och undrade hur denna dagen skulle bli. och nu var klockan närmare 9. Strålande sol och varmt.
Vi trampade på och kom till Fagerhult. Då var vi lite trötta och jag kände av värmen i huvudet, försökte verkligen tänka på att dricka. Nu var det lite tungt att tänka på att det var 4 mil kvar till Hjo.
Men under vägen så höll vi peppen uppe och tänkte på alla delar av vägen som vi kände igen.
När vi närmade oss Hjo fick vi lite ny energi och det ver underbart att svänga av in på Jönköpingsvägen i Hjo och svischa förbi längs Vättern. Hjo är verkligen en vacker stad!
Jag och Karro delade på oss och gick hem till våra familjer. Jag togs emot med familj och grannar i trädgården och skyltar på staketet. Sedan åt jag lite lasagne.
Efter ungefär en timme cyklade vi från Hjo. Då hade Karro äntligen fått släppa lite på skorna som tryckte på fotknölarna.
Nu trampade vi på i ett fortsatt ganska högt tempo till Karlsborg där vi återigen stannade. Vi har hittills hållit i snitt 25km/h rullande. (Ner till Jönköping var det 26,4) Stoppen är svåra att hålla korta när man vill gå och kissa, ta ngt att äta och dricka och fylla flaskor.
Nästa stopp är Boviken. Då har jag dragit ända från Karlsborg. Vi börjar bli lite trötta och jag känner av ena knät och kan inte riktigt ta i efter det utan måste hålla låga växlar. Nu är det bara 7 mil kvar.
Det är ganska jobbigt nu, eftersom det inte går att trycka på så man känner att det går lite för långsamt, vi vill ju komma fram och inte hålla på i evigheter. Med någon mil kvar till Hammarsundet så bjuder ett par tjejer på chokladbollar. Ett välkommet inslag :)
Tillslut når vi Hammarsundet och då måste vi stanna en längre stund igen för att stretcha mina knän och släppa på Karolinas skor. Nu är det ju bara 4 mil kvar. Vi vet att vi kommer att klara det, men vi är slitna.
Följande 2 mil tycker jag är de värsta. Det är många ganska långa backar som jag måste trampa väldigt lätt uppför. Det gör även väldigt ont i handlederna som jag haft hela rundan. Tillslut är backarna slut och vi kommer till Medevi. Vi tar ett sista stopp. Vi är egentligen ganska pigga, men jag måste vila knäna för att kunna cykla vidare. De två sista milen tycker jag är jättehärliga. Bra och rolig väg.
När vi har 2 km kvar kommer det lite tårar. Jag vet att vi kommer att komma i mål! Det känns underbart! I sista kurvan innan mål kommer en följebil och jag hör folk vråla i bakgrunden. Jag saktar ner lite och håller mig åt sidan. Då svischar Team Tre Berg Bianchi förbi och de kommer slå rekord i Vätternrundan med 4 minuter på tiden 6:33.
Jag och Karolina rullar sedan in i mål, hand i hand, på tiden 15h 15 min.
Vi gjorde det, tillsammans!
Fast det bitvis var jobbigt så njöt vi otroligt mycket. Det var fantastiskt väder och rundan är så vacker! Jag känner faktiskt att jag vill göra det igen. Men då kanske lite snabbare. Det är ju trots allt ganska jobbigt att hålla på så länge.
