Lördagen bjöd på jättefint löparväder, strålande sol och ca 15 grader. Efter lunch tog vi tunnelbanan till ropsten och därifrån gick det bussar ut till Lidingö. När vi kommit fram till tävlingsområdet fick vi ställa oss i kö för att hämta ut nummerlapparna. Henrik har haft ömma hälsenor den senaste tiden så det har varit osäkert om han skulle kunna springa. Eftersom det hade känts bra när han sprang lugnt med mig i veckan så bestämde han sig för att hålla mig sällskap under loppet. Jättekul att få möjlighet att springa med honom och få lite kvalitetstid i 30 km. Jag tror det gjorde mig lite extra taggad också.
Vi startade i sista startgruppen 14:10 och när vi lämnat in påsen med överdragskläder gick vi och ställde oss längst fram i gruppen. Sedan var det bara att tagga till och sikta in sig höger om den stora eken. Det är viktigt att komma iväg snabbt i starten eftersom det kan bli trångt en bit längre fram.
När startskottet gick kom vi iväg i ett riktig bra tempo och första kilometern gick nog lite för snabbt. Men sen hittade jag ett bra tempo som gick att hålla länge. Det kändes avslappnat och bra i kroppen och när jag tittade på klockan så gick det mycket snabbare än jag vågat tro. Jag blev nästan nervös och undrade hur länge det här skulle hålla, men jag vågade köra på. Det gick runt 6:00-6:20, och jag kunde springa i alla uppförsbacka och även bra nerför. Just nerför tror jag att jag tog in mycket tid, vi sprang förbi många då som inte orkade springa på nerför.
Loppet flöt på, bitvis var det ganska trångt men det gick rätt så bra. Men efter drygt hälften blev det jättetrångt och jag snubblade till och skrapade upp händer och knän. Jag blev rätt sur, tappade rytmen och blev lite öm i en fot och en höft.
Men jag reste mig igen och försökte springa på. Jag kom tillbaka i tempo ganska bra efter det och det rullade på.
Efter ca 23 km började det ömma rätt rejält i kroppen, ömma höfter, ryggslut och fötter. Men här hade jag ju i alla fall slagit rekord, hade ju aldrig sprungit längre än en halvmara innan. Med ca 5 km kvar till mål kom Abborrebacken. De flesta gick uppför backen, det gjorde även jag. Men så fort lutningen minskade så försökte jag komma igång och springa igen. Det var tungt, men gick ju framåt i alla fall och fortfarande sprang jag förbi folk nerför. 2 km innan mål var det dags för Karins backe, även den tung. Men så tillslut ser jag 1 km skylten och då är det underbart! Men bara 500 meter kvar till mål är det tungt men jag är jättelycklig och sista biten in i mål försöker jag spurta lite, men det är verkligen sista krafterna som går åt då. Väl i mål kommer det lite glädjetårar.
Vi kom i mål på 3:24:17! Så himla underbart. Det hade jag inte trott. Mitt personliga mål var att klara 3:30 men det trodde jag skulle bli svårt, i så fall skulle jag behöva springa 7 minuterstempo hela vägen och med tanke på de backarna var jag inte säker att jag skulle klara det. Att jag då springen in 6 min snabbare än det på 6:45 tempo i snitt känns ju helt underbart. Jag känner mig såå stark :).
Dagen efter var träningsverken rätt rejäl och det var med stela ben vi gjorde Stockholm på söndagen och shoppade lite. Vi myste med min systerson och bakade trolldeg som vi sen körde i ugnen och målade.
Sen åt vi sushi på kvällen. Verkligen en mysig stockholmshelg.